DIESEL

stamtavla till diesel
utställningsresultat diesel

Nog för att jag är en oäkting, men jag kommer alltid, hur fina rosetter och pokaler flickorna än släpar hem, att vara den vackraste, coolaste och goaste katten i Gröndal.

OK, så här ligger det till: mamma är alltså en brunmaskad siames och heter Sushi. Hon fick ihop det med sin sambo Vito som är en vit Turkisk Angora, utan att deras husse märkte något. Jag är nog ganska ensam i mitt slag. Vi brukar kalla mig Turkisk Siames. Jag hade fem systrar nör jag föddes men alla de var vita med en svart prick mitt på huvudet. Snacka om att bli en Svarte Petter!

När jag kom till matte var jag en liten liten rädd skit med alldeles för stora öron. Jag var alldeles utom mig av skräck och saknad efter min mamma, men efter tre dagar gick det över, och matte blev min nya mamma och ledstjärna här i livet.

Trots min traumatiska start som "vuxen" kisse är jag numera 100% trygg i mig själv och inte rädd för någonting - nästan. Det skulle väl vara om det närmade sig en stor hund, eller när ragdollen Kabuki hos mattes föräldrar springer efter mig eller om matte tar fram dammsugaren, som tassarna kan börja darra lite.

Denna min inre trygghet har gjort mig till en sk modern man. Jag har inget behov av att kaxa mig och vara macho. Jag vet att man kommer längst här i världen om man bara är snäll och har charm. Jag har inget problem att ge mig i fighter eller att bara gå därifrån om nån vill mucka. Jag står över alla såna där löjliga tuppfasorner. Tjejerna tycker det där med rang är viktigt och grälar om vem som är högst, men jag har aldrig lagt mig i det där. Jag vet var jag har mig själv ändå.

När jag var 1½ år fick jag den finaste present matte någonsin kunde ge mig. När min lilla prinsessa Pikku flyttade in var den lyckligaste dagen i mitt liv! Äntligen fick jag någon att ta hand om. Jag är som skapt för att bli pappa och nu väntar jag bara på att Pikkus små ska födas så att jag får blir pappa på riktigt. Nåja, jag vet att det inte är jag som är pappa på riktigt, men det spelar ingen roll, kan man inte få egna barn så får man adoptera!

När jag bara hade bott tre månader hos matte var vi tvugna att flytta. Från 120kvm stort hus på landet där man fick gå ute, till 22kvm mitt i stan! Det fungerade inte för mig och Plysch, eftersom hon vägrade acceptera att jag också bodde där. Då fick jag flytta till Joke, Micke och den lilla holländska katt-tjejen Oja. Det lustiga var att hon såg precis ut som mina systrar! Fast hon hade dessutom ett öga i varje färg. Hon var cool och vi försökte göra fina små ungar, men det blev inga tyvärr.

När jag kom i puberteten blev jag väldigt jobbig tyckte matte, och det var rätt jobbigt tyckte jag med måste jag erkänna. Jag ville så himla gärna träffa en flicka att jag var alldeles spänd i hela kroppen och kunde aldrig sitta stilla eller hålla tyst. Så trots att vi ännu inte hade hittat någon lämplig flicka till mig, så blev jag kastrerad. Det är rätt lugnt och skönt i kroppen måste jag erkänna, men jag kan aldrig sluta drömma om hur vackra små barn jag kunde ha fått.

När matte hade köpt lägenheten i Gröndal fick jag flytta hem och ibland får jag gå ut på baksidan på egen hand och det är kalas!

Här intill ser ni mig med en av mina favoritsysselsättningar. Bära matpaket i munnen. Det har jag inte lagt av med fastän jag är stor nu. De är alldeles lysande! De prasslar, de blänker och de luktar gott. Det bästa är när man hitta en med mat i! Då blir det kalas på mattan!

Jag är den som håller ordning på tjejerna hemma. Jag ser till att Pikku får äta före mig och jag skrapar efter henne i lådan och så tvättar jag henne från topp till tå.

Jag tycker också om att prata väldigt mycket. Det har jag ärvt från min mamma siamesen, säger matte. Ibland när jag är i trapphuset bara måste jag testa hur mycket det ekar om jag tar i med min starkaste röst. Men då blir matte arg mig.

Jag har faktiskt varit på utställning flera gånger! Som huskatt. Jag har kommit näst sist alla gånger :-( Jag har fått höra att jag varit vackrast i klassen, men att jag inte kan vinna för att jag inte ser ut som en huskatt. Tro katten att jag inte gör det! Varför skulle jag göra det? Det måste man väl inte för att få ställas i huskattklass? Och var finns huskattstandarden frågar jag? Hursomhelst så har jag tröttnat på det där nu. Jag kan tänka mig att följa med för att göra Pikku glad. Vi får se.

Hasta la vista, baby! Nu ska jag ut och läxa upp skatorna!